Ränteavdrag, eller räntereduktion som det egentligen heter, innebär att den person som lånar pengar får dra av 30 procent av sina ränteutgifter mot annan inkomst när skatten ska betalas. Avdragseffekten på underskottsavdrag för exempelvis låneräntor är på 30 procent.
Exempel – Över 100 000 kr – 21 procent
Observera: om du har betalt mer än 100 000 kronor i ränta under året så är avdragseffekten 21 procent på den del som överstiger 100 000 kronor. Du får alltså dra av 30 procent för räntekostnaderna upp till 100 000 kronor och allt över detta får du dra av 21 procent. Detta kan man faktiskt tänka på i förväg om man är flera personer som står skrivna på ett lån. Då kan man skatteplanera på så sätt att man fördelar räntekostnaderna mellan alla som står på lånet, så att man kan utnyttja reduktionen mest effektivt.
Ränta och förvaltningsutgifter
Det är viktigt att skilja mellan ränta och förvaltningsutgifter eftersom det gäller olika regler för hur man kan dra av dem i deklarationen. Som ränta räknas: ränta och avgift på byggnadskreditiv där den skattskyldige är låntagare, avbetalningsränta, checkräkningskredit, kredittillägg och kostnad för förtidslösen av lån (räntekompensation).När det gäller ränteutgifter så är de alltid avdragsgilla. Men ränteutgifterna måste uppgå till mer än 1000 kronor för att man ska kunna dra av dem, och då får man dra av det som överstiger 1000 kronor.
Till förvaltningsutgifter räknas aviavgifter för lån, kontokortsavgifter, avbetalningstillägg och expeditionskostnader vid lån och avbetalningsköp samt garantiavgift till bank för förmedlingslån eller notariatlån. Dessa går inte att dra av.
Kostnader runt lån och andra undantag
Det finns också vissa avgifter som inte alls är avdragsgilla, vare sig som ränta eller ränteutgifter. Dit hör exempelvis: låneuppläggningskostnad, kostnader för pantbrev och gravationsbevis, bankgarantiavgift, kostnader för kreditundersökning, ränta på studielån via CSN, räntegarantiavgift och ränta som har lagts till skulden.